- Kapitel 13
Hejhej! Jag kanske ska avsluta denhär novellen och börja på en ny, fast på samma sida.. ! :) <3
Har slut på ideer.. Men ni ska självklart få ett bra slut..
Ingenting är säkert.. Men som ni kanske märker blir det bara dåligare och dåligare.. :S <3
Hihi något ni bör veta.. ^^
"Någon skriver"
" Någon pratar "
*personen drömmer*
Vanligt.
" Jaha.. Vad angår det? " Jag började bli lite rädd..
" Jo.. Hur ska jag säga detta... Din pappa och din bror ligger på sjukhuset här... "
" VAAAAA!??!?!?!?!? " Tårarna började rinna.
" Ja.. Dom hade precis landat med flygplanet då ett annat skulle lyfta och tydligen blev något fel så flygplanen krockade... "
" Hur.. hur.. hur mår dom? " Fick jag fram.. Det fanns inte ord just nu.
" Jag vet inte riktigt, din pappa fick en riktigt smäll, däremot din bror.. Jag vet inte om båda kommer klara sig eller om någon gör det eller om tyvärr.. Ingen av dom klarar sig, läget just nu är svårt att se.. " Tårarna rann som aldrig förr... Visst det hade hänt dåliga saker men att få veta dethär.. JUST NU?!?!? Allting var perfekt, ända tills jag fick det där dumma samtalet.
" O-o-okej.. Kan vi komma och hälsa på? " Just nu ville jag bara träffa pappa och Hampus, inget annat spelade någon roll! Eller jo.. Ulrik. Jag fick fram ett leende när jag satt där, helt förstörd med ett stort jäkla leende, han fick mig att le när även det värsta kunde hända.
" Ja.. Det går nog bra. "
" Okej, tack.. Jag måste gå nu.. "
" Okej.. "
Jag lade på och lade mig med huvet i kudden och bara skrek, mamma hörde tydligen det.
Hon låste upp dörren och gick in, satte sig på sängen och frågade vad som hade hänt..
Jag fick inte fram ett ord, tårarna forsade.
" Har det något med Ulrik att göra? " Sade hon när hon kollade på mobilen som låg i min hand.
" N-n-nej.. " Jag kunde inte prata.. tårarna forsade och jag fick inte fram ord, andningen blev svår.
*har vi papper och penna någonstans?* Jag kollade runt i rummet.
Mamma reste sig upp och hämtade ett block och en penna som låg en bit bort. *Läser hon tankar eller..?!*
Jag började skriva.. Mamma blev mer och mer tårögd för varje ord jag skrev..
"Jag fick ett samtal från södersjukhuset, Hampus och pappa har krockat med ett flygplan och just nu ligger dom på sjukhuset, ingen vet om dom kommer att klara sig..."
Nu grät mamma lika mycket som mig, där satt vi och kramades på min säng när det knackade på dörren.
Jag tog upp mobilen "19.20" stod det på displayen, SHIT! Vi skulle möta Ulrik och Kjell för tjugo minuter sen!
Jag sprang snabbt och öppnade.
" Hej.. FELICIA! VAD HAR HÄNT!?!?!? " Ulrik stod där helt chockad.
Ulriks perspektiv
När dom öppnade dörren stod Felicia där, mascaran var utkladdad över hela kinden och tårarna forsade.
Jag gick fram och kramade om henne.
Vi satte oss på sängen och jag bad pappa komma in.
Felicia gav mig lappen och jag läste vad hon hade skrivit, när jag läst klart kollade jag på henne.
Hon var helt förstörd, kinderna var svarta, hon bara grät och grät, tårarna slutade inte.. Jag kramade om henne.
" Det kommer gå bra.. " Jag var inte hellt 100 men jag försökte få henne glad.
Pappa stormade in, jag gav honom och han läste lappen. Därefter gick han fram till Elin och kramade om henne.
Jag ville inte släppa taget om Felicia, vi satt där i hennes säng och kramades, jag strök min hand genom hennes vackra bruna hår.
Efter en lång tystnad började jag prata.
" Vill ni åka till stockholm? " Flög det ur mig.
Felicia nickade och kollade mot sin mamma som också nickade.
Vi tog första tåget mot stockholm.
Under tågresan satt jag och Felicia bredvid varandra och lyssnade på musik i mina hörlurar.
Hon lutade huvet mot min axel och somnade. Hon var så vacker.
Gilla och följ! :) <33
Kram kram
Kram kram
Kommentarer
Postat av: Rebecka
älskar din novell, du skriver sjukt bra! tycker inte du ska sluta med den, men om du skulle göra det, handlar det fortfarande om ulrik då eller?
kram kram :)
Trackback
