enmunthersnovell

När vi var framme väckte jag Felicia som fortfarande sov. Jagryckte på hennes axlar och kysste henne sörsiktig på kinden.

" Är vi framme? " Hon såg grymt trött ut, lite drogad faktiskt.. Gulligt!

" Haha jadu.. ! " Jag skrattade medans hon såg lite surt på mig.

Vi gick av och började springa mot sjukhuset, det var inte så långt dit, kanske tio minuter om man sprang!

När vi gick in till receptionen såg jag Felicias tårfyllda ögon. Jag kramade om henne, just nu behövde hon alt stöd hon kunde få.

Efter en stund gick jag fram mot receptionen.

" Vart ligger Hampus och Henrik Swirth? " Jag försökte le men det gick inte.

" Vad är ni i relation till dom? " Hon lät lite irriterad.

" Min flickvän där borta är dotter och syster.. " Jag pekade på Felicia som satt på en bänk en bit bort.

" Okej, dom ligger i rum 60 " *Åhh.. vad långt bort* Tänker jag.

" Kom Felicia! " Sade jag och vinkade till mig henne.

När hon kom gick vi där sida vid sida, hand i hand men pappa och Elin bakom oss.

" 55...56...57...58..59...60! " Äntligen!

Jag kände hur Felicias hand tog ett hårdare grepp om min, hon var nervös.. Fast det kunde jag förstå..

När jag kom in låg pappa och Hampus i varsin sjukhussäng.

Både pappa och Hampus hade massa slangar och grejer..

Tårarna kom och jag grät, jag orkade inte med dethär! Jag kunde inte se på dom..!

Plötsligt spärrade Hampus upp ögonen och jag släppte Ulriks hand och sprang rakt mot honom.

" HAAAAAMPUS! TACK GODE GUD! HUR MÅR DU?! " Jag kunde inte sluta skrika, tårarna rann men jag var lite lyckligare.

" Bra.. Eller bättre än förut i alla fall! " Han log lite halvt.

Jag kramade om honom, jag har aldrig velat ha hans kramar så mycket som nu!

Jag gick mot pappas säng.. Hans hjärtmätare pep som vanligt, "piiip, piiip, piiip ", när helt plötsligt jag hörde ett hjärtehögt "piiiiiiiiiiiiiiiiip". Jag tog tag i pappas hand, var dethär sista gången jag såg honom? Snäll säg att det inte var så!

Läkarna sprang så fort dom kunde in i rummet.

" Kan ni vara snälla och gå ut? " Frågade en man med vit rock. Ulrik och resten gjorde som han sade.

" Neeeej! Jag vill inte! " Jag skrek och grät.

" Du måste tyvärr... " Han såg allvarlig ut.

" Pappa, lämna mig inte! Du klarar dethär! Snälla! " Han hörde nog mig inte..

Tillslut fick dom dra mig ut. Jag ville vara där, hos pappa.

Vi väntade en lång stund, jag tror det gick flera timmar. Jag hade aldrig varit så ledsen som nu, men om inte Ulrik skulle vart här skulle jag inte klara detta. Under hela tiden satt han där och kramade om och försökte trösta mig.

Dörren öppnades och doktorn kom ut..

---

Mer? :)) <3 Ska vara social med min underbara kompis nu..

Ciao ! :) <3